En döljd yta
Molnen sänker sig över dalen
Dimman sluter sin famn runt slottets mur
Döljda är dess hemligheter
Ljuset slänger sitt sista skimmer
Ögonlocken kämpar ihärdigt, för att hålla sig på stående fot
För en sista gång
Dunkla tankar och ett tungt hjärta
I själen finns många ansikten
Ansikten som strävar efter att få visa sitt sanna jag
Eller visa sig överhuvudtaget
Handtrumman spelar takter som ingen förstår
Ovisshet är moder till ängslan
Kärleken är svår och hårdsmält
Likt stenar i mörk skog
Men samtidigt är den lika självklar som en molnfri himmel
Och lika vacker som en stjärnklar natt
Livet är en balansgång,
det gäller att hitta sin egen rytm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar