A Momentary bliss?
A final end på en resa som aldrig tog slut. Livet har ett slut, men det är aldrig över. Det fortsätter för alltid.
Livet har en död, men inte aldrig ett slut.
Det ärgöra sig hemma i en annan människa.
Jag lämnade hemma självsäker och dumförklarad, det är en knäpp känsla att inte förstå sig på sina egna beslut, men att fortsätta på vägen man banar för sig. Jag hade någon att lita på när jag lämnade alla människor jag litar på. Jag förstår friden människor pratar om, friden över vissa beslut. Det är skrämmande att sticka hemifrån, men inte vettskrämmande.
Jag vaknade min första morgon, och kände mig naturligt hemma. Jag känner mig fortfarande naturligt hemma. Mina amerikanska föräldrar är mina livskamrater. De är bland mina favorit personer. Att bygga relationer kan man göra med vem som helst, ofta blir det bra också. Men att vara fullkomligt avslappnad i personens närvaro händer inte varje dag. För mig är det sällsynt.
Det är en knäpp och alldeles naturlig sak att resa till andra sidan jorden och göra sig hemma i en annan människas hem. Att göra sig hemma i en annan människa.
Att upptäcka en värld och skapa i den, egna relationer, som är delade. Men inte med dem du visste om. Med nya.
Even though being here makes me realize hur välsignad jag är i livet. Med människor. De jag får kalla mina och de som är strax utanför den cirkeln. De jag forfarande väntar på att träffa, eller bara fördjupa min relation med. De jag haft i livet men som inte finns kvar.
