Nu gifter sig den bästa killen med den bästa tjejen för han var sjuk och de älskade varann och jag grät glädje. Och allt var indiskt och färggrannt i CA.

Jag är så konstig mest hela tiden. Hela världen är konstig och jag vill vara ensam. Sen inte, och sen igen.
Jag tittar på tjej-serier och lever vicariously through them sådär fult. Sen fick jag vet att den bästa killen har leukemi och kommer dö inom de kommande 4 åren, och det var därför han var så fri när han egentligen var ansvarfull. Det var vackert för han var fin och peace men sorgligt för att han kommer att förlora sitt liv och jag har kvar mitt. Och jag blev ledsen för att jag slänger bort mitt liv. Sen inte, och sen igen.

Min syster reste till Istanbul över dagen på sin date. 

Vad hände med dinner-and-a-movie?

Vi pratar om hur man är ett awkward tredje hjul med par. It's getting väldigt roligt

Idag var stress och kaos. Och awkward.

Okey, bye!

Att bli kysst av dimma

Nextopia

I Martin Röshammars artikel Se upp – vad som helst kan hända (Göteborgs-Posten 2008-11-11) intervjuas författaren Micael Dahlén med fokus på framtiden, och dagens förväntningssamhälle Nextopia. Här lever vi för vad som ska hända och inte för vad som händer. Framtiden är mer verklig för oss än själva nuet. Och att ”drömma” har fått en helt ny betydelse.

Det finns många delar av våra liv som denna ideologi rör. Det kan till exempel vara olika relationer, jobbet, miljön eller skolan. Många elever, mig själv inkluderad, studerar inte längre bara för att släcka kunskapstörsten utan istället för att man är väl medveten om att dessa betyg kan öppna många dörrar och innebära efterlängtade möjligheter längre fram. Våra hela liv cirkulerar runt vad som komma skall och inte vad som händer. Men en fråga jag ställer mig är att om allt hela tiden handlar om framtiden, kommer vi någonsin att lägga märke till det vi redan har åstadkommit? Det vi jobbar för idag kommer vi inte njuta av imorgon. För likt idag kommer vi att jobba för framtiden imorgon, den enda skillnaden är att agendans innehåll består av andra uppgifter.

Men om tiden ständigt tickar framåt, naturen ständigt förökar sig och om våra celler ständigt förnyar sig, vad säger då att våra ständiga kliv mot utveckling är negativa? Förväntningarna på framtiden gör att vi fortsätter att kämpa och inte lägger oss ned så fort vi kommer i underläge. Det negativa som då går att uppmärksamma är att vi tappar nutiden. ”Människor som är lyckliga lever i nuet.” säger Dahlén i den tidigare nämnda artikeln. I vår förälskelse för förändring och förväntad förbättring blickar vi konstant uppåt, utåt och framåt utan att, i många fall, se vem vi går in i på vägen. Vi lever, men vi ”känner inte livet i oss”, som farbror Nilsson i Astrid Lindgrens Madicken skulle ha sagt. 

Lycka kan vara allt från dröm kvinnan eller mannen till dröm jobbet, den rätta bostaden eller den efterlängtade märkesväskan. ”Djup glädje” är inte längre lyckans enda synonym. Nu har listan förlängts till goda resultat, framgång, karriär och så vidare. Att hitta sig själv, sin plats i världen och uppleva livet är vad vi vill. Men i det förväntningssamhälle vi idag lever i och i den omtalade och gemensamma jakten på lycka är det lätt att förblindas av den perfektion som kanske väntar i framtiden och de vardagliga sysslor vi måste ta itu med i nuet. Vi tappar bort de små enkla saligheterna vardagen bär. Man ser inte längre det magiska i världen eller med världen utan tror att skönhet och magi endast går att finna i framtiden, där ingen ännu varit.

Flaggan på slotten är mest saga i hela uppsala. Slottet blir ett fairy-tale slott med den i solnedgången. Helt magic, I tell you.

Jag skrattade lite och tänkte efter. Det där är jag

Det var fint och det förstod mig. vi blev vänner och vi tycker om varandra

Vi hittade en dröm och den var fin. 

Burkpojken

Burkpojken var söt och magic när han steg ur burken från fabriken. Barnen förtrollades och jag med. Det var musiken och pullvret och pojken som spelade Romeo förut. Vår svenska Kurt, för han är lik och lika dramatisk. 

Sen fnissade barnen åt alla barnsligheter och jag åt apåtekaren Egoon, och alla skrattade för utom den unga bredvid som bara ville småle. En annan svenne-boy. 

Barnen var roliga och grannflickan var opassande sällskap. Man ville pussa alla på kinden och vara moster men de var stora från 2:an och hade redan riktiga liv. 

Men jag fick i alla fall en tatuering och den ska jag parta med på Valborg, som är mest kulturell sa en poster som jag såg igår.

ATT LEVA I TYSKLAND VAR SLIT OCH VI LEVER INTE DÄR NU. VAD LEVER VI I?

I Hitlers bok Min Kamp kallades alla judar för parasiter och han nedvärderade deras liv till snyltgäster som likt en skadlig bacill utbreder sig mer och mer, så snart han finner en gynnsam jordmån. Och propagerade att en judes närvaro får samma följder som en parasits: där han uppträder, dör värdfolket förr eller senare ut. Tysklands befolkning matades med den här typen av felaktig information om judar på tv, radio och i tidningar. När jag besökte förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem intervjuades en man som överlevt förintelsen på film och berättade att han och skolkamraterna i ”Elementary school” (lågstadiet) undervisades i rasbiologi varje dag. Och till och med de judiska barnen i skolan blev ofta mobbade och nedslagna av skolkamraterna. I Hitlers retorik kallades judarna för parasiter, även fast de egentligen bara var människor. 

Något jag oroar mig för är hur en människa med en åsikt har makten att påverka miljoner av människor. Hur många tyska familjer hjärntvättades inte till att tro att deras judiska vän och granne sen 20 år tillbaka, egentligen var ett kriminellt missfoster? Hur många unga, förnuftiga män hjärntvättades inte till att bli omedvetna, obarmhärtiga monster? När man tittar ut på hur världen ser ut idag, är det otäckt att notera att människor faktiskt är så lätt påverkade. Att se hur en människa kan påverkas av en låt är helt otroligt, och känns på många sätt väldigt sjukt. Hitler hade sänt ut propaganda och påverkade sina invånare under nästan 20 års tid innan världskriget bröt ut. Och det ledde till döden för så otroligt många helt oskyldiga människor.

Boken The Wave som skrevs av Todd Strasser 1969 handlar om hur en High school lärare i USA under en vecka förvandlade sin klass till en naziliknande grupp, medan de i skolan studerade andra världskriget och förintelsen, för att bättre kunna svara på frågorna om hur det tyska folket kunde låta Hitler genomföra sina planer. Alltså hur lätt vårt beteende kan förändras och hur lätt våra åsikter kan påverkas. I dagens samhälle har vi också det tidskrävande internetet som har tagit globaliseringen till en helt ny nivå. Där nyheter, subjektivt som objektivt återberättade, sprids snabbt som elden och forum för åsikter att delas är det proppfullt av. Hur mycket lättare är det inte att nu påverka folkmassor än det var på 1930-talet? Borde vi vara oroliga? 

Men jag vill gärna tro att dagens samhälle har ett växande förnuft så att vi lär från historien och nu kan vara medvetna om vad det är vi lyssnar på och fyller oss med. Dock fortsätter krig att bryta ut även då historien visar att det bara innebär ödeläggelse, smärta och död. Det är så vi människor fungerar i många fall, vi lär oss bäst av våra egna misstag och tror att resten av reglerna inte gäller oss.