torsdag 25 oktober 2012

Konsten att blogga; fråga mig inte hur man gör

Konsten att blogga; fråga mig inte hur man gör


När man är ledsen vill man inte blogga. När man är trött vill man inte blogga. Men när man är glad däremot, då vill man visa hela världen alla fina färger på sin själ! Undra varför det är så..
Vemvetinteduvemvetintejag
För att det är roligare för andra att se? Vackra färger istället för dovt djup (inte estetiskt djup, simply djup)
För att det känns bättre att skriva?
Eller bara för att ljus är finare mörker?
Vad tycker du?
Jag gillar frågor, de sätter människor fria. Precis som sanningen.

måndag 15 oktober 2012

Ensamma stunder och trötta träd

Ensamma stunder och trötta träd


Ibland är man ensam. Ibland känner man sig ensam. Då är det skönt med vänner. Jag är så lyckligt tacksam över alla mina vänner som kallar sig för mina vänner men också för dem som inte vågar än. Vi är påväg mot vårt mål. Jag hoppas att du har en vän eller flera, annars kan jag vara din vän. Be och du ska få, sök och du ska finna. Bulta, och dörren ska öppnas. För dig också. 

fredag 12 oktober 2012

My heart's cry

My heart's cry

Spirit Fall by Phil Wickham

Jag älskar höst veckorna. Färger, drömmar, skratt, kamp, trötthet, slit och livsglöd - för att inte tala om Gud. Efter många låånga dagar i skolan och en kort kväll på Livets Ord är  det så tydligt hur Gud faktiskt på riktigt verkar i våra liv. Hur han leder oss på olika sätt till platserna varpå vi nu står. Idag fick min vän sitt första bönesvar. hon bad helt spontant för min mage, att den skulle sluta krångla i Jesu namn Amen. Vad hade hon att förlora liksom? Efter en liten stund när matte diagnosen vi hade gjort var över, frågade hon om magen. Jag kände efter, allt var helt borta. Då hade jag gått senaste dygnet och haft jätte ont av helt logiska skäl, men tack vare en ologisk Gud och ett ologiskt tänk hade denna smärta lämnat min kropp. Tack min vän, för att du bad och trodde att det skulle funka.
När jag gick på en kristen skola var jag så "van" vid tron och Gud att den nästan blev lite alldagliga, men så fort jag kom att se ett annat slags liv, ett mörkare, alldagligare och definitivt ytligare liv är det så mycket lättare att se vad Gud har gjort i mitt liv, och hur han verkar i min och andras vardag. Jag är så tacksam för Livets Ord, att de finns och liksom mitt bygger upp så mångas liv. Jag förstår inte hur folk överlever utan hopp, eftersom det är det sista som lever. Med hopp går man in i döden.
Tack Gud för att jag fått ditt hopp, och för att jag fått mitt hopp bekräftat.

USA, High School och allt sånt där

USA, High School och allt sånt där


Förra veckan tog jag det där nervwrecking beslutet att faktiskt ta steget ut i världen och inte bara sitta lazy på mitt ass och drömma nästa år. Ett utbytesstudent år i USA ska jag göra. Anmälningsblanketter, intervjuer, beslut, skakiga ben, regrets och förväntansfulla ögon ligger ahead. Kan du fatta? Jag ska till USA! Jag ska göra allt det där som jag bara drömde om och som aldrig faktiskt skulle in. Jag börjar nu fatta konceptet att drömma stort. Och vad en vän till mig sa: "Jag tror att Gud ger det till dig, för att du förtjänar det. Efter allt ditt kämpande, efter allt som har hänt, så belönar han dig med det. Jag vet inte om det direkt kom från Gud, men det bara slog mig." Då blev jag så glad. Efter allt kämpande som du vet om eller inte vet om. Nu får jag en break och jag är så tacksam. 


torsdag 4 oktober 2012

Michael Jackson, see you next month

MICHAEL JACKSON, SEE YOU NEXT MONTH

Vi springer och springer och skyndar som tokar upp för trapporna förbi folkmassorna längs det stillastående stannar tåget. Hoppet rusar inombords, stressen pumpar i blodet, men allt stannar när tåget sakta rullar iväg. Tåget tar vår fart och vi stannar. "NEEEEJ!" skriker vi i mun på varandra och folkmassorna vänder sig mot oss med pity, hån och i-know-exactly-what-you're-going-thru blickar. Regionalt tåg, tunnelbana, spårvagn till Mona&Mats, spårvagn till Globens informationsdisk där en mycket klok kille sa till två överexalterade, ögonglittrande 16 åringar: "Men det där är ju inte förrän om en månad?" Vi tittar förvånat på honom och skrattar. "Men det är ju bra att ni är i tid! Grattis!" Ja, för första gången. "Ja, vi kan ju campa här!" säger jag och som i ett töcken stapplar vi ut. Med en påse djungelvrål i handen vänder vi blicken mot perrongen och som i en film börjar regnet falla. Från smådugg till vattenballonger växer dropparna.

PATETISKT

Spårvagn till Ljungholmen, tunnelbana till Sthlm C, missat tåg - tar nästa pendeltåg till Upplands Väsby, upptåget till Uppsala C, springa hem, cykel till skolan och allt drama slutade med att jag precis, precis, precis hann till mitt engelska prov. Drar ett tungt andetag och börjar tänka engelsk grammatik.
Knasbella, det är mitt namn hädanefter.
Patetiskt är överskriften för dessa 19 galna timmar.










onsdag 3 oktober 2012

>Inspirerande högaktad naturkunskapslektion i 1800-tals byggnad< eh, get over yourself

>Inspirerande högaktad naturkunskapslektion i 1800-tals byggnad<

eh, get over yourself


Inledningen höll på att börja som den brukar. Men lite variation behöver man ha så nu går jag rakt på sak, även fast det känns lite för kalt. Johanna är kramgo och svävande. Speciellt idag för hon hade dygnat i natt. Jätte jätte mycket uppfyllde hon dem adjektiven. Det är mysigt, jag är kramgo - eller kramkär snarare, och när jag hittar en annan kramig person blir det "magic" som Johanna skulle sagt. Nu ska jag bara vara mig själv igen. På bloggen skriver man allt man tänker, som man inte säger. Hade jag sagt till Johanna idag att det var mysigt när hon kramade mig then I wouldn't be writing this now. Pratar man om något, säger man det man tänker har man ofta inget behov av att skriva det, eller säga det igen. Därför blir det lätt en jobbig grej att trevande tala om samma tankar eller samma händelse om, och om igen till massa olika människor. Istället håller man käften och säger "All makt till ungdomarna!" som en tygpåse sa, eller kanske "jag <3 kultur" som jag sa. 

Krångligvärldsomskosnöreniknut. Knut, knut, potatis snut.     





måndag 1 oktober 2012

The Deathly Hallows

The Deathly Hallows

Nu upptäckte jag att jag var ledsen och tog till musik för att trösta min törst efter skär lycka. Ytlig glädje i all sin prakt, det är som toalettpapper och tejp när gips är vad som behövs. Eller jaa, lite bättre kanske.  
Jag letade länge och väl efter källan av liv. Sorgligt nog känner jag mig för hopplös och otacksam för att förtrösta på den. Musik, konst, film, teater - allt är djupt för denna värld men så ytligt i det större perspektivet. Det perspektivet som vissa av oss har fått se, och som vi då är pliktskyldiga att visa för alla de andra. Gud var den källan av liv, det är han fortfarande. Även då jag känner mig ovärdig, för all hans härlighet. Och för otacksam, för det riket jag har tillgång till. Ibland babblar jag, "feel free to shut me up" brukar jag säga då.
Tacksamhet är viktigt, så viktigt, sa Carl Gustav, det ska jag jobba på, sa jag.



Alexi Murdock - Orange Sky