The Great Gatsby

Löst ihopryckta nedtryckta meningar från ett uppskakat hjärta ett dimmigt sinne

Jag vill sätta ett kön på för att göra det personliga pronomen för namnet mer personligt.

 För filmen var extremt personlig.

Var den bästa, den fulla betydelsen av bästa, filmen jag har sett. 

Med chans att låta klyschig för andra har sagt det före mig, så måste jag säga att det man nästan inte ens kan kalla det film, snarare ett konstverk. 

Den är magisk

Men det är sorgligt, för till och med "magic" är ett för litet utryck. 

The Great Gatsby svämmar över. 

Allt var vackert och magiskt.

Leonardo var vacker och vänlig och strålande och känslosam och 

kraftfull och skräckslagen och mörk och fantastisk och konstnärlig. 

Hans leende var det första jag smälte för. 

"One of those rare smiles with a quality of eternal reassurance in it".

Berättelsen såklart, boken jag älskar hoppas jag, hur de filmade, allt var glitter 

och vackert, allt var sorg och försök till glädje och förväntansfull glädje

 och förundrad glädje och riktig djupgående glädje. 

Men Jay Gatsby var en komplicerad man, hans liv började med en livlig själv rik på drömmar, full av tro men tom på pengar och slutade 

full av pengar, men sliten själ och tom på hopp. 

Han var lycklig och förtvivlad, han hade ett barns fantasi och en erfaren mans övertalningsförmåga. 

Den lättaste att övertala var sig själv, sen lyckades han övertala alla andra i sin panik. 

På gott och ont. 

Nick Carraway såg sanning och visste inte hur han skulle handla rätt, men med sin starka moral handlade han i kärlek. Alltid. Och han var också vacker. Lika vacker som jag vill tro att Tobey Maguire är. Hans och Leonardo DiCaprios ansikten är av samma sort, den bästa sorten. 

Den vänliga sorten. 

Ljus, färg, lagom magiskt drömland och verkliga anknytningar. 

Musiken var en stor anknytning till verkligheten.

 Lana Del Rey är drottningen. Men på det sättet känns hennes storslagenhet på så lågt avstånd och svårt att relatera till, men hon hjälpte mig relatera till filmen. 

Hon ledde våra händer till varandra, så att vi fick ta dem innan allt var över. 

Jag visste att det skulle ske. De berättade vad som skulle hända mellan raderna. Folk säger inte exakt vad de menar för ord har olika betydelser och man vill använda så lite ord som möjligt. När det ljöd skrämdes jag så att jag satte i halsen. Och fick krångla för att inte hosta mellan de få, stora tårarna som sakta letade sin väg ner för mina kinder medan vi skådade honom

 flyta under vatten ytan. 

Det älskar jag med vattnet. Kontrasterna. 

Över vattenytan kan det storma, men under är det alltid lugnt. Fridfullt. 

En kärlekshistoria, ett liv, ett fenomen, en relation, billions of känslor och en gnista slocknade där och då. Ur hat och hämnd. 

Nick Carraway förstod jag. 

Jag kände att jag förstod livets vikt påsett annat sätt. 

Varför vi lever med allt utan en tro eller vetskap om varför.

När musiken ljöd och efter texterna var nära, precis i slutet. Kändes det som ibland, när världen tynar på, det blir blek eller den blir suddig och man känner sig ensam. Fast bra och dåligt. Det ända man ser var tankarna, minnena som flödade. Åh, känslosamt. Väldigt. Komplicerat. Och vackert. Väldigt vackert. Obeskrivligt, som du kanske märker av dessa alldeles för virriga tankar. Den absolut bästa, mest konstnärlig kärleken jag har upplevt. Det är mest rätt.

 The Great Gatsby var en upplevelse inte bara en film. 

Förlåt för eventuell irriterande klyschighet. 

Lalalalallalalaaa

I'm so happy you are gone, you are gone that makes me happy.
I've been waiting for so long, I thought this day would never come
When I could wave and say good bye

-haha, man skrattar så mycket för det är så komiskt-kul-taskigt.
men när det är på riktigt är det riktig sorg. fast lite komiskt också

I'm so happy, do you know why?
Do you know what makes me happy?
A whole days is going bye without a single thought of you and I can smile cos you're not near



- Salem Al Fakir

We are the screwed-up-heads 

generation

he

Falling, falling 

I am calling, calling when I'm drowning, drowning

Ett tips: 

Från mig till dig,

man to man, woman to man, woman to woman

from my face to his face

Lyssna på Sommar med Daniel Adams-Ray i Sommar med P1.

Finns på spotify och på internet, även kallat no-media. Promise. 

Länk till spotify finns gömt i tomrummet på andra sidan kolonet : Sommar med Daniel Adams-Ray

Våren är trött. Alla säger att vid våren kommer världen till liv. 

Jag lever på hösten och gå i ide för stund när våren kommer. 

Idag somnade jag i skolan 2 gånger på 5 timmar, jag skyller på medicinen och försöker att inte ine hur patetiskt det är. 

Typ allt är upp till dig själv. 

Stay positive

En människa som lever med ett missvisande och negativt schema kommer att få det svårt i många olika situationer och försöka att kompensera det med olika strategier. Tyvärr är det just dessa strategier som ofta leder till själva problemen. Personer som upplever sig som värdelösa kan till exempel försöka att kompensera detta med att arbeta överdrivet mycket för att försöka öka sitt värde. De kan också börja undvika andra människor eftersom de tror att ingen tycker om dem.

- Förberedelse inför psykologiprov

Talking about whatever

taggad

Det är inför Europaresan imorgon och jag är så lycklig, till och med taggad, som känns som ett NG begrepp för där är alla taggade jämt. Och det är härligt att se. Precis som det var härligt att se alla vänner på Livets Ord med deras breda leenden och glittrande ögon som var taggade tillsammans inför Europaresan medan vi fick smaka på wien.

Till sommaren är alla glada och hela katte tar studenten och vännerna på katte som tar studenten är glada och längtar till frihet och inte så nervösa inför framtiden som jag skulle ha varit, verkar det som, jag har faktiskt inte frågat dem än. Det ska jag göra.
Jag längtar till 31 maj då Chris tar studenten och alla kommer vara fint och vi har den bästa bilden till hans skylt och Frida ska ha firande tillsammans med honom så henne ska jag fira med och det kommer vara så roligt.

Jag är så taggad.

Försök inte vara upptagen med tusen saker, njut av en sak

Min lägenhet är ff och om jag hade varit mer tonåring hade jag haft fest med krök och hela skolan hade kommit och jag hade inte känt dem och livet hade spårat.
Jag tar advantage av situationen på andra sätt. Hemliga sätt. Hemliga hemligheter var hennes. Och Mauritz. Där jobbar en surfare numera. En svensk sådan. Med blont axelhår och blå ögon. Om jag hade  varit annorlunda hade han beskrivits annorlunda, som den väldigt snyggsnälla kille han var och jag hade älskat håkan bråkans du kan gå din egen väg men det gör jag inte. förlåt. eller nej förresten. jag ångrar ingenting.

Nu är det sommar och livet är fest och klassen festar och alla grillar och jag somnar kl 3 varje natt för då stänger flustret och druckna skrikiga, svettiga, förvirrat glada pojkar och flickor snubblar mot bussen medan brisen smeker dem i ansiktet och låter flickornas klänningar dansa runt benen.

9onde maj var hennes födelsedag. Min Sofie's födelsedag. Den vackraste av alla dagar.

Jag skrattar åt hennes trumpna min när hon dissas, hennes rebelliska, pressade skratt när hon gjort något förbjudet och hennes nöjda min när jag håller med eller ger henne god mat. Jag förundras över hennes graciösa livsstil, hennes tacksamhet, hennes vackra ansiktsdrag och att hon för varje dag blir mer och mer intressant, hennes åsikter och hennes makt att föra folk tillsammans. Jag förundras över att jag aldrig kan vara arg på henne längre än tolv minuter. Oskyldig men djärv, det är Sofie mest ofta.  

En dag ska jag finna din kärlek och den ska vara fin och jag ska veta vad jag ska göra av den. Vi ska le som alla andra och prata som ingen annan. Och vi ska se och vi ska förstå. Hemligheter ska skapas. Nya uttryck ska myntas och nya paradis ska upptäckas. I vått och i torrt och i nöd och i sorg och i lycka. Vi ska leva överallt och ingenstans. Och vi ska veta att vi lever och känna oss levande.

Det är fest på stan. Igen. Whohoo..

Fast lite kul ishockeykörs gubbar från flustret, mysigt att somna till.

Skrattretande.

That's me today. 

Yesterday was different. Tomorrow is too.

Varför jag nästan aldrig skriver om mina vänner är för att jag är rädd att jag inte ska fånga deras kärlek rätt, egenskaper, personlighet, saligheter, jag är lite rädd att jag ska slå huvudet i väggen snarare än på spiken. Jag vill inte döda mer hjärnceller. Jag tror att jag behöver dem. You can't afford to lose anymore of them,  sa Rebecca till Hamiltons kompis. Jag kände mig som kompisen. 

Men bilder tar jag gärna, för de säger mer än tusen ord och vissa tror att bilder inte kan ljuga.

På stan går alla i par. Därför går jag med musik i öronen.

För jag är kär i låten och inte pojkvännen.   

Yet änywäy.

SLEEPLESS DREAMER 

Nu är den min egen. Min egen värld. Charlie's röst genomsyrar och jag tycker om det. Den är fin och jag förstår. För de sa att jag var en wallflower. Familjens wallflower. Problemets wallflower. Det är lycka att det kan vara vackert också. 

Jag måste anpassa musiken rätt, för jag vill inte rubba balansen. 

Balansen som håller oss levande. 

"I know there are people who say all these things don't happen and there are people who forget what it''s like to be 16 when they turn 17 and this will all be stories someday and our pictures will become old photographs. We will all become somebody's mom and dad but right now we are not stories. This is happening.
 I'm here and I'm looking at her and she's so beautiful. 

I can see it.

This one moment, when you know you're not a sad story, you're alive and you stand up and see the light of the buildings and everything that makes you wonder and you're listening to that song and drive with the people you love most in this world.

And in this moment, I swear

we are infinite"

- Charlie