Ibland känner man sig som ett skal. Ett tomt, urskrapat skal. Jag vill fall till marken, bryta ihop i grundlig dispair. Jag vill skrika, jag vill bråka, jag vill springa och försvinna. Ibland tappar jag andan, men inte på ett romantiskt sett. Ibland attackerar paniken. Och styrkan lämnar musklerna omedelbart. Jag vet inte vad jag ska säga, jag rubbas så sällan men jag rubbas med kraft. Jag vill dramatisera ut min smärta, men då vill jag ha någon att gråta ut hos, inte bara mörkret. Det sliter i själen och hjärtat blöder. Den värsta smärtan är den man inte kan hitta orsaken till. Den man inte kan hitta slutet på. Man kan inte göra sig själv lycklig. Det kan bara andra människor göra. Men de kan också göra en miserabel. Men det är livet. Det är kärlek. Och det är kärlek som fyller tomrummet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar