>Inspirerande högaktad naturkunskapslektion i 1800-tals byggnad< eh, get over yourself

>Inspirerande högaktad naturkunskapslektion i 1800-tals byggnad<

eh, get over yourself

Inledningen höll på att börja som den brukar. Men lite variation behöver man ha så nu går jag rakt på sak, även fast det känns lite för kalt. Johanna är kramgo och svävande. Speciellt idag för hon hade dygnat i natt. Jätte jätte mycket uppfyllde hon dem adjektiven. Det är mysigt, jag är kramgo - eller kramkär snarare, och när jag hittar en annan kramig person blir det "magic" som Johanna skulle sagt. Nu ska jag bara vara mig själv igen. På bloggen skriver man allt man tänker, som man inte säger. Hade jag sagt till Johanna idag att det var mysigt när hon kramade mig then I wouldn't be writing this now. Pratar man om något, säger man det man tänker har man ofta inget behov av att skriva det, eller säga det igen. Därför blir det lätt en jobbig grej att trevande tala om samma tankar eller samma händelse om, och om igen till massa olika människor. Istället håller man käften och säger "All makt till ungdomarna!" som en tygpåse sa, eller kanske "jag <3 kultur" som jag sa. 

Krångligvärldsomskosnöreniknut. Knut, knut, potatis snut.