Surprise Ice

The Great Gatsby

Löst ihopryckta nedtryckta meningar från ett uppskakat hjärta ett dimmigt sinne

Jag vill sätta ett kön på för att göra det personliga pronomen för namnet mer personligt.

 För filmen var extremt personlig.

Var den bästa, den fulla betydelsen av bästa, filmen jag har sett. 

Med chans att låta klyschig för andra har sagt det före mig, så måste jag säga att det man nästan inte ens kan kalla det film, snarare ett konstverk. 

Den är magisk

Men det är sorgligt, för till och med "magic" är ett för litet utryck. 

The Great Gatsby svämmar över. 

Allt var vackert och magiskt.

Leonardo var vacker och vänlig och strålande och känslosam och 

kraftfull och skräckslagen och mörk och fantastisk och konstnärlig. 

Hans leende var det första jag smälte för. 

"One of those rare smiles with a quality of eternal reassurance in it".

Berättelsen såklart, boken jag älskar hoppas jag, hur de filmade, allt var glitter 

och vackert, allt var sorg och försök till glädje och förväntansfull glädje

 och förundrad glädje och riktig djupgående glädje. 

Men Jay Gatsby var en komplicerad man, hans liv började med en livlig själv rik på drömmar, full av tro men tom på pengar och slutade 

full av pengar, men sliten själ och tom på hopp. 

Han var lycklig och förtvivlad, han hade ett barns fantasi och en erfaren mans övertalningsförmåga. 

Den lättaste att övertala var sig själv, sen lyckades han övertala alla andra i sin panik. 

På gott och ont. 

Nick Carraway såg sanning och visste inte hur han skulle handla rätt, men med sin starka moral handlade han i kärlek. Alltid. Och han var också vacker. Lika vacker som jag vill tro att Tobey Maguire är. Hans och Leonardo DiCaprios ansikten är av samma sort, den bästa sorten. 

Den vänliga sorten. 

Ljus, färg, lagom magiskt drömland och verkliga anknytningar. 

Musiken var en stor anknytning till verkligheten.

 Lana Del Rey är drottningen. Men på det sättet känns hennes storslagenhet på så lågt avstånd och svårt att relatera till, men hon hjälpte mig relatera till filmen. 

Hon ledde våra händer till varandra, så att vi fick ta dem innan allt var över. 

Jag visste att det skulle ske. De berättade vad som skulle hända mellan raderna. Folk säger inte exakt vad de menar för ord har olika betydelser och man vill använda så lite ord som möjligt. När det ljöd skrämdes jag så att jag satte i halsen. Och fick krångla för att inte hosta mellan de få, stora tårarna som sakta letade sin väg ner för mina kinder medan vi skådade honom

 flyta under vatten ytan. 

Det älskar jag med vattnet. Kontrasterna. 

Över vattenytan kan det storma, men under är det alltid lugnt. Fridfullt. 

En kärlekshistoria, ett liv, ett fenomen, en relation, billions of känslor och en gnista slocknade där och då. Ur hat och hämnd. 

Nick Carraway förstod jag. 

Jag kände att jag förstod livets vikt påsett annat sätt. 

Varför vi lever med allt utan en tro eller vetskap om varför.

När musiken ljöd och efter texterna var nära, precis i slutet. Kändes det som ibland, när världen tynar på, det blir blek eller den blir suddig och man känner sig ensam. Fast bra och dåligt. Det ända man ser var tankarna, minnena som flödade. Åh, känslosamt. Väldigt. Komplicerat. Och vackert. Väldigt vackert. Obeskrivligt, som du kanske märker av dessa alldeles för virriga tankar. Den absolut bästa, mest konstnärlig kärleken jag har upplevt. Det är mest rätt.

 The Great Gatsby var en upplevelse inte bara en film. 

Förlåt för eventuell irriterande klyschighet.