Konsten att blogga; fråga mig inte hur man gör

Konsten att blogga; fråga mig inte hur man gör

När man är ledsen vill man inte blogga. När man är trött vill man inte blogga. Men när man är glad däremot, då vill man visa hela världen alla fina färger på sin själ! Undra varför det är så..
Vemvetinteduvemvetintejag
För att det är roligare för andra att se? Vackra färger istället för dovt djup (inte estetiskt djup, simply djup)
För att det känns bättre att skriva?
Eller bara för att ljus är finare mörker?
Vad tycker du?
Jag gillar frågor, de sätter människor fria. Precis som sanningen.

Ensamma stunder och trötta träd

Ensamma stunder och trötta träd

Ibland är man ensam. Ibland känner man sig ensam. Då är det skönt med vänner. Jag är så lyckligt tacksam över alla mina vänner som kallar sig för mina vänner men också för dem som inte vågar än. Vi är påväg mot vårt mål. Jag hoppas att du har en vän eller flera, annars kan jag vara din vän. Be och du ska få, sök och du ska finna. Bulta, och dörren ska öppnas. För dig också. 

My heart's cry

My heart's cry

Spirit Fall by Phil Wickham

Jag älskar höst veckorna. Färger, drömmar, skratt, kamp, trötthet, slit och livsglöd - för att inte tala om Gud. Efter många låånga dagar i skolan och en kort kväll på Livets Ord är  det så tydligt hur Gud faktiskt på riktigt verkar i våra liv. Hur han leder oss på olika sätt till platserna varpå vi nu står. Idag fick min vän sitt första bönesvar. hon bad helt spontant för min mage, att den skulle sluta krångla i Jesu namn Amen. Vad hade hon att förlora liksom? Efter en liten stund när matte diagnosen vi hade gjort var över, frågade hon om magen. Jag kände efter, allt var helt borta. Då hade jag gått senaste dygnet och haft jätte ont av helt logiska skäl, men tack vare en ologisk Gud och ett ologiskt tänk hade denna smärta lämnat min kropp. Tack min vän, för att du bad och trodde att det skulle funka.
När jag gick på en kristen skola var jag så "van" vid tron och Gud att den nästan blev lite alldagliga, men så fort jag kom att se ett annat slags liv, ett mörkare, alldagligare och definitivt ytligare liv är det så mycket lättare att se vad Gud har gjort i mitt liv, och hur han verkar i min och andras vardag. Jag är så tacksam för Livets Ord, att de finns och liksom mitt bygger upp så mångas liv. Jag förstår inte hur folk överlever utan hopp, eftersom det är det sista som lever. Med hopp går man in i döden.
Tack Gud för att jag fått ditt hopp, och för att jag fått mitt hopp bekräftat.

USA, High School och allt sånt där

USA, High School och allt sånt där

Förra veckan tog jag det där nervwrecking beslutet att faktiskt ta steget ut i världen och inte bara sitta lazy på mitt ass och drömma nästa år. Ett utbytesstudent år i USA ska jag göra. Anmälningsblanketter, intervjuer, beslut, skakiga ben, regrets och förväntansfulla ögon ligger ahead. Kan du fatta? Jag ska till USA! Jag ska göra allt det där som jag bara drömde om och som aldrig faktiskt skulle in. Jag börjar nu fatta konceptet att drömma stort. Och vad en vän till mig sa: "Jag tror att Gud ger det till dig, för att du förtjänar det. Efter allt ditt kämpande, efter allt som har hänt, så belönar han dig med det. Jag vet inte om det direkt kom från Gud, men det bara slog mig." Då blev jag så glad. Efter allt kämpande som du vet om eller inte vet om. Nu får jag en break och jag är så tacksam. 

Michael Jackson, see you next month

MICHAEL JACKSON, SEE YOU NEXT MONTH

Vi springer och springer och skyndar som tokar upp för trapporna förbi folkmassorna längs det stillastående stannar tåget. Hoppet rusar inombords, stressen pumpar i blodet, men allt stannar när tåget sakta rullar iväg. Tåget tar vår fart och vi stannar. "NEEEEJ!" skriker vi i mun på varandra och folkmassorna vänder sig mot oss med pity, hån och i-know-exactly-what-you're-going-thru blickar. Regionalt tåg, tunnelbana, spårvagn till Mona&Mats, spårvagn till Globens informationsdisk där en mycket klok kille sa till två överexalterade, ögonglittrande 16 åringar: "Men det där är ju inte förrän om en månad?" Vi tittar förvånat på honom och skrattar. "Men det är ju bra att ni är i tid! Grattis!" Ja, för första gången. "Ja, vi kan ju campa här!" säger jag och som i ett töcken stapplar vi ut. Med en påse djungelvrål i handen vänder vi blicken mot perrongen och som i en film börjar regnet falla. Från smådugg till vattenballonger växer dropparna.

PATETISKT

Spårvagn till Ljungholmen, tunnelbana till Sthlm C, missat tåg - tar nästa pendeltåg till Upplands Väsby, upptåget till Uppsala C, springa hem, cykel till skolan och allt drama slutade med att jag precis, precis, precis hann till mitt engelska prov. Drar ett tungt andetag och börjar tänka engelsk grammatik.
Knasbella, det är mitt namn hädanefter.
Patetiskt är överskriften för dessa 19 galna timmar.

>Inspirerande högaktad naturkunskapslektion i 1800-tals byggnad< eh, get over yourself

>Inspirerande högaktad naturkunskapslektion i 1800-tals byggnad<

eh, get over yourself

Inledningen höll på att börja som den brukar. Men lite variation behöver man ha så nu går jag rakt på sak, även fast det känns lite för kalt. Johanna är kramgo och svävande. Speciellt idag för hon hade dygnat i natt. Jätte jätte mycket uppfyllde hon dem adjektiven. Det är mysigt, jag är kramgo - eller kramkär snarare, och när jag hittar en annan kramig person blir det "magic" som Johanna skulle sagt. Nu ska jag bara vara mig själv igen. På bloggen skriver man allt man tänker, som man inte säger. Hade jag sagt till Johanna idag att det var mysigt när hon kramade mig then I wouldn't be writing this now. Pratar man om något, säger man det man tänker har man ofta inget behov av att skriva det, eller säga det igen. Därför blir det lätt en jobbig grej att trevande tala om samma tankar eller samma händelse om, och om igen till massa olika människor. Istället håller man käften och säger "All makt till ungdomarna!" som en tygpåse sa, eller kanske "jag <3 kultur" som jag sa. 

Krångligvärldsomskosnöreniknut. Knut, knut, potatis snut.     

The Deathly Hallows

The Deathly Hallows

Nu upptäckte jag att jag var ledsen och tog till musik för att trösta min törst efter skär lycka. Ytlig glädje i all sin prakt, det är som toalettpapper och tejp när gips är vad som behövs. Eller jaa, lite bättre kanske.  

Jag letade länge och väl efter källan av liv. Sorgligt nog känner jag mig för hopplös och otacksam för att förtrösta på den. Musik, konst, film, teater - allt är djupt för denna värld men så ytligt i det större perspektivet. Det perspektivet som vissa av oss har fått se, och som vi då är pliktskyldiga att visa för alla de andra. Gud var den källan av liv, det är han fortfarande. Även då jag känner mig ovärdig, för all hans härlighet. Och för otacksam, för det riket jag har tillgång till. Ibland babblar jag, "feel free to shut me up" brukar jag säga då.

Tacksamhet är viktigt, så viktigt, sa Carl Gustav, det ska jag jobba på, sa jag.

Alexi Murdock - Orange Sky



Ibland känns det så

Ibland känns det så

Nätter utan sömn, någon stal min dröm

Nätter utan sömn, någon stal min dröm

Bussäventyr på egenhand är inte så roliga ändå. Inte utan musik och utan sällskap och utan ett mål i sikte. Oavsett hur abstrakt det än må vara. Inte utan iPhonen som med vilken jag tydligen inte kan vara utan sysselsättning. Små missar gjorde en kvart till timmar. Men jag såg en medlem från bandet Karakou på bussen, det var mest spännande. 

Hemligeheter är bra för själen

Hemligheter är bra för själen

Alla har sina konstiga "bits", ibland brukar pussa på mina knän, då känner jag kärlek och de måste ju också få känna sig älskade... eller?

Alla har sina hemligheter, men när man träffar en partner är det inte meningen att man ska behålla dem, man ska dela allt. Men berättar man exakt allt så känns det som om man bedrar sig själv lite, som en förrädare. En relation till sig själv har man ju också, som Samantha i SATC sa en gång:
.. Jag har varit i en relation till mig själv i 49 år och det är den relationen jag måste jobba på.
 Vissa hemligheter, egendomliga hemligheter kan man hålla för sig själv, alla relationer vill ha sina egna hemligheter som bara de två parterna vet. För rätta hemligheter är bra för själen

Skulle du lyssna då?

Om jag sa att allt var ditt, att jag ville älska dig på riktigt, skulle du lyssna då?

En liten del av mig skars av idag, en liten del av mitt hjärta blev någon annans.. tillhör något annat.

En liten del av mig växte stor när den lämnade min kropp och min själ. 

Jag gick på DRACULA på Uppsala Stadsteater i kväll med min vän Edel, det var en fenomenalt enastående visuell upplevelse. Scenografisk verkligen genialiskt i sin rätta bemärkelse, utan överdrift, som annars kanske gärna används av över entusiastiska hjärtan. Musikaliskt så känslostark och storslagen i djup enkelhet och som ett ett uppskattat hugg djupt inne i magen. Precis som mycket av Jonathan Johanssons musik, det var nämligen han, tillsammans med sin producent Johan Eckeborn som skapade musiken. Så väl inarbetat i föreställningen sjöng karaktärerna, så passande och känslosamt. Det kändes som att "när de sjöng såg man deras själar" som man kan se människors hjärtan när man tittar i deras ögon.  Skådespelarna kändes inte alls som skådespelare, det kanske är därför de inte får så mycket uppmärksamhet när de är värda så mycket credit, de var sina karaktärer ända ut i fingertopparna. 

När man älskar något så mycket blir det en del av en, och man en del av det. 

Jag är en del av Dracula för den är en del av mig.

Skolbänken har dött, hämta hjärtpumpen!

Skolbänken har dött, hämta hjärtpumpen!

Att sitta på Naturkunskapen medan regnet rusar ner för himlen i rikting mot marken så kallad Tellus. Hösten är vacker, himlen blir sådär kallt och kalt grå, som en död skolbänk. Men träden brinner och ändrar färg medan vintern försöker springa oss ikapp. Karakou och Phil springer också ikapp, på Spotify. Musik, bloggar och födelsedagsfiranden får orättvist nog min uppmärksamhet, när det egentligen är min lärare och hennes vetenskapliga ton som förtjänar den. mat om tio minuter - magen kurrar, Gud stöttar mig genom allt. Honom ska jag krama när jag kommer till himlen. Jag tror att jag längtar, redan. 

Phil Wickham - Grace <3

All this pain, I wonder if I'll ever find my way.

All this pain, I wonder if I'll ever find my way

"When life hands you a lemon, make lemonade" - well that's easier said than done. När man går igenom tuffa saker, relations-wise eller annat är det lätt att gotta ner sig i pölen av självömkan eller "en objektiv syn på situationen" som inte är så korrekt som den borde vara. Det är lätta att gräva hål i marken och sträcka sig längre och längre ner i det nyfunna, mörka hålet. Musik kan vara ett sådant ställe, där pölar ofta uppstår. Just för att musiken är så kraftig och har en sådan stor påverkan på vårt känsloliv. Det är lätt att älska något som bara säger det man vill höra, som mättar de känslor som är hungriga - t.ex. de depression-besläktade känslorna. Men jag har utmanat mig själv, och skulle vilja utmana dig to get out of the comfort zone, lyssna på lovsång istället för drog-depression, att lyssna på deppig, glad musik nästa gång du är ledsen. Och fortsätta så, enligt mina erfarenheter utmanar man sig att kämpa lite för lyckan, och faktiskt sträcka sig så långt att man når den, genom enkla val.

Evelina min fina

Evelina min fina

För att det är hennes dag idag!

Grattis min barndomsvän.

Nothing like a rainy day to reflect on what a mess your life is

Nothing like a rainy day to reflect on what a mess your life is

Med karakou's Höstens melodi (klicka på tomrum för att lyssna) strömmande ut genom högtalaren dunkla tankar svävande i sinnet tar jag en djungelvrål och låter fingrarna spela över tangentbordet. Eller kanske inte spela, snarare nervöst stappla fram och tillbaka i hopp om att inte dö på kuppen. Mina vackra vänner hade en tävling den här veckan, alla deltagande fuskade vad jag vet, haha, men ändå. Tävlingen gick ut på att bara lyssna på lovsång och kristen musik i en vecka, inget annat, och se om man märkte skillnad på sig själv. Det lät spännande tyckte jag. 

Medan jag lyssnade på den nyfunna favoriten (klicka på tomrum för att lyssna) tänkte jag på evigheten, och vad min kompis sa i skolan i torsdags - om det är sant att alla kristna människor är så härliga och glada och sköna. Hur det kommer sig? 

Appropå evigheten tror jag att Jesus inte bara gett oss evigt liv så att vi får leva i himlen med honom när vi levt klart här på jorden, utan också att vår glädje och kärlek får evigt liv. Att vi genom att komma till tronen och prisa honom får nytt liv till våra relationer med andra människor, och genom Gud får kärlek till oss själv och kraft att orka med dagen. Guds källa med levande är ju evinnerlig, den kommer aldrig att torka ut. Tack vare den kommer vår kärlek aldrig ta slut heller, genom Gud har vi kraft att kämpa oss problemen vi har i olika relationer. Oro förtär själen, och vad lever längre än hoppet? Vad ger Gud bäst om inte frid och hopp? 

Att kristna i allmänhet är glada vet jag inte, det är oftast personligt tror jag. Men vi har ju något riktigt, sant att vara glada för. De flesta människor har mycket att var ledsna och deprimerade för, modlöshet och tunga känslor som man måste bära på själv, och inte får dumpa någonstans. 

Jag vet att jag kan dumpa av mina tyngder hos Gud, oavsett storlek. Vare sig det är familjeproblem, relationsproblem med mig själv eller andra människor - allt som kan tynga ner mig eller göra mig osäker. Tack vare att jag får tömma det mörka utrymmet - får jag sen fylla på med Guds kärlek och glädje, och alla möjliga lätta, ljusa tankar och känslor. Plötsligt är jag en ända stor pile of love, glasklar och glädjesprudlande.  

FADED GLORY IS CHARMIGT

FADED GLORY IS CHARMIGT

Med favorit NY-te koppen i handen och i klädd favorit skjortan sitter jag i min favorit säng. Bulliga kuddar och ljusa täcken omger mig. Det dova regnet och Jonathan Johansson i Draculas Premiär sätter stämpeln för detta fenomen called lördag. Hösten är perfekt i sina kameleont färger, dova till moln, skimmrande till sunshine. Det vackraste av Gungor spelar i mitt öra löv av filminspiration, kartor, äventyr, känslor och skådespel virvlar runt i mitt huvud, likt höststormen om natten. Att hitta sin plats i världen är inte så lätt, att hitta sig själv först är ännu svårare. Men musiken hjälper, så länge man väljer rätt musik. Så många beslut; aye aye. De rymmer jag gärna ifrån, väldigt lätt I might add: tack vare de sjutio-fjorten filmhögarna som väntar på att få användas. Livet är ett äventyr; oförutsägbart, svår-uthållet och så värt mödan. Tack Gud för denna dag; och för alla dina kommande. 

Godnatt 

Boyz ll men - End of the road

BOYS ll MEN - END OF THE ROAD

In sickness and in health. Til' the end of the road.

In sickness.

End of the road

🎶End of the road 🎶

Hösten

Hösten

Det är knasigt och tomt och trasigt hur livet turns around sometimes. Hur kroppen kan slå om från livfull till livlös. Och tvärtom. Mm, man vet aldrig vad livet hittar på med en, kommer fram och biter en i baken. Med sin sura andedräkt, man känner det hela vägen upp - oh, borsta tänderna livet!

You have no idea who you are, have you?

Lost in translation är min finaste väns bästa film. På den vägen vandrar jag, in my head,  and in my heart. 

She's my Ryan Atwood

She's my Ryan Atwood

Hanna Markström, vilken enastående figur. En av de allra starkaste människorna jag känner.

tuesday lovin

Tuesday lovin and the windy city

Regnet rasar oregelbundet. Ena sekunden smattrar det mot fönsterbrädet och överröstar lärarens banala röst, tiden flippar och snart faller dropparna ljudlöst, och låter mina tankar höras istället. North av Pheonix ljuder i hörluren och Johannas dova fnitter fyller det lilla av tystnaden som finns kvar. Spanska - håltimme - historia lästes min dag. That was it. - Skol-wise i alla fall. Ikväll väntar kören och dess Worship Central Course, och Stadstatern med dess ungomskort. Unlimited teater hela året för endast 250:- det kallar jag fantastik! 
Jag trivs i regnet hos vargarna och träden i skogen. Under bladtäckena och vattendropparna, i fukten och livet och ljuset och kylan. Som frost, fast utan dess knivar. Bara smekande lent och lummigt. 

 p.s jag fick en macbook pro igår. den happygaste girlen i världen typar. tack pappa, du är bra du. 

Båten

Båten var något fullständigt spektakulärt och uppmärksamhetsväckande. Nej, men kort sagt: det var fantastiskt. 2000 kristna ungdomar, Silja Galaxy, havet, lovsången, banden, stämningen och så klart; Gud och hans närvaro. Vi stavar det Epic med stort e, Epic för en: stört. stor. båt. Det var det mest intensiva och inspirerande dygnet i mitt liv, helt fantastiskt! Speciellt med mina underbara vänner vid min sida som gjorde allt perfekt. Puss och godnatt, nu ska jag sova mer än 2h.

Everybody's gotta learn sometime

Något som fascinerar mig beyond belief är hur filmer speciellt, men också musik och böcker kan påverka oss. I the O.C - en amerikansk serie, sa Seth Cohen en gång; "Stop me before I say that she makes me a better man, but she makes me more of a man.."
Han pratade om sin flickvän Summer och jag om filmer. Men ibland känns det just så för mig, att utan att titta på vissa filmer känner jag mig "less of a human" - mindre av en männsiska. Som om filmerna är en del av mig, och musiken är en del av min personlighet. Att jag tappar bort mig själv utan dem aktiva i mitt liv. Så känner jag också med musik, jag har kommit underfund med att det som gör att musiken har blivit så viktig för mig är att jag lär känna mig själv bättre genom musiken. Något så litet som att hitta ett nytt band och försvinna in i deras värld för en stund. Det är underligt fenomen ändå, hur något så ytligt och materiellt kan beröra och förändra, utveckla och hjälpa oss på en så djup nivå.

Det är så det är

Vänner är kärlek och kärlek är vänner. Vänner är från Gud och Gud är av kärlek. Därför går alla kära hand i hand och Gud möter mig och du möter Gud och Guds kärlek håller oss levande.

Love is friendship on fire

"Love is friendship on fire" hörde jag någon säga någongång. Det var vackert tyckte jag, unikt, lockande och väldigt sant.
Åh, jag vill sätta min vänskap på brand. Se om lågan är evinnerlig eller om den snart skall brinna upp. Brinna upp eller brinna ner. Tänk så härligt att bli kär i din bästa vän, på ett sätt i alla fall. Nu snackar jag inte om min, utan om din vän. Tänk att älska någon so much it hurts, den smärtan skulle jag kunna leva med för evigt. När man börjar titta på "tjejfilmer" för femteklassare och "gråter" till Hilary Duff, då vet man att den där evigheten better start soon innan man går under. Och innan omgivningen drabbas för hårt av ens desperate thoughts. Som du kanske märker så längtar jag kanske lite för mycket efter a friendship on fire, but what's a girl to do?

Jag kollar mot himlen men plötsligt ser jag gatan

Jag kollar mot himlen men plötsligt ser jag gatan

Fönstren är öppna och vinden susar in, med sin bitande kyla ödelägger hon omgivningen, den USA levande omgivningen. Fastklistrad vid golvet ligger jag och känner hur den frasiga isen sakta äter upp mig. I närheten finns ingen prins, ingen vit springare eller ishacka som kan pressas genom de tjocka omvälvande lagren.
Hoplösheten stiger i takt med sekundernas tickande, ibland är det svårt att fortsätta simma mot ytan när motsåndet är så kraftfullt, eller fortsätta fightas när benen viker, eller börja om efter att man har gett upp. Men att alltid ställa sig upp efter sitt fall, hur patetiskt, förödande eller plain pinsamt det var, det är viktigt.
Vad man gör av sina misstag är vad man borde döma sig efter, inte faktumet att man gjorde dem.

Home

Vi fick en skrivuppgift i skolan (Katedralskolan) att skriva en liten text om en sång vi antingen älskar eller hatar, som den kärleksfulla personen jag (hoppas jag) så valde jag en sång jag älskar. Som heter Home, by Phil Wickham.

"The song ”Home” is about the love one has for God, how you long to see him and feel his unconditional love. The love that never seize to exist, his eternal love. ”Home” is like a cry forhelp, a reunion and a lovestory. But not an ordinary lovestory, not the usual ”boy meets girl” saga.  More in the spirit of father-son love.  This song is very special too me, whenever I’m facing hard tim in life I listen to this song, because it’s filled with God’s peace and love. I remeber this one time it 8th grade, when my parentshad one of their bigger fights, and I was really stressed out about their relationship, my family’s situation and a very important social studies’ essy I had to write. So I went to my room started to write on my essay and played this song. And as the first notes sounded I felt a peace wash over my heart and soul, physically. Suddenly I wasn’t stressed nor scared, I just knew that whatever happened God would stand by my side, I would never be completely alone, and therefore I didn’t have to be afraid.  And ever since, whenever I play this song, I feel peaceful, and all my problems seems to dissapear. Or atleast they shrink, and feel manageable instead of deathly."

Home - Phil Wickham

Let's get lost

"Let's get lost" hörde jag dig viska. Hade jag dig hade jag följt med dig. Tillsammans hade vi rymt bort. Fort, ut, iväg hade vi farit, så fort kniven högg till i hjärtat. Vi hade rest långt, till nya äventyr, bortom havet och dess mörka blick. Med dig hade jag sprungit vart som helst, med dig hade jag korsat eld såväl som atlant. Med dig hade jag rymt när som helst, hur som helst. Tillsammans hade vi flytt till nya svårigheter, men där hade vi åtminstone kunnat göra något. Där hade vi inte fastnat i vårt hörn, hjälplösa, och sett livet leka vidare, utan oss. Hade jag dig, hade jag gått vidare, hållandes din hand. Hade jag dig, hade allt gått bra. 

My hearts whisper

My heart's whisper Jag är ingen poet. "Clearly.." Tänker du.
Poesi just, har aldrig varit något jag älskar eller bryr mig om. Men ibland kommer man över dikter eller texter som är riktigt capturing. Ord som omfamnar skälen, som slukar upp de irriga tankarna och som lämnar dig förstummad. Antingen var det något riktigt vackert, eller något riktigt klokt.
 Min favorit dikt, som alltid lämnar mig mållös är skriven av E.E. Cummings och den heter I Carry Your Heart. Den är antagligen en av hans största och mest omtalade, så jag är väl inte unik i min tanke att den à dikt är fenomenal. Läs den nedan;

 I carry your heart with me 
I carry it in my heart  I am never without it 
Anywhere I go you go, my dear; 
and whatever is done by only me is your doing, my darling 
I fear no fate for you are my fate, my sweet 
I want no world for beautiful you are my world, my true 
and it’s you are whatever a moon has always meant and whatever a sun will always sing is you 
here is the deepest secret nobody knows 
here is the root of the root and the bud of the bud and the sky of the sky of a tree called life; 
which grows higher than soul can hope or mind can hide and this is the wonder that’s keeping the stars apart 
I carry your heart I carry it in my heart

You.

You. I don't want a song. I don't want a shell. I don't want the wrong. I don't want the yell. I don't need something fantastic. I don't need something blue. I don't need something drastic. But what I need is you.

New York City Life

New York City Life Just nu sitter vi i barsalongen på vår hotell i New York och filosoferar med lite tilltugg till tankarna. Jazz och klassisk musik spelas omlott i högtalarna och ute skiner sol från den ljuva blå himlen. 32 grader och omväxlande molnighet, vackert väder idag! Påstår en äldre herre i höghatt, ja sannerligen! Svarar jag tillbaka med ett leende. Är detta en dröm? Tänker jag. Så nyper jag mig i armen, nej det var det inte. Bestämmer jag. Idag ska vi ut i denna stad, denna dröm, denna värld så annorlunda från vårt hem vi känner, idag ska vi ut på ett nytt äventyr i detta stora äventyr kallat New York. Denna stad är överväldigande! Bilder lovar jag ut, när jag är tillbaka i Sverige och har en dator med möjligheter istället för en iPhone, då kommer de finnas för dina ögon. From New York, with love

Let me out, Let me run

Let me out, Let me run

Om jag hade modet hade jag försvunnit.
Då hade jag lyssnat på Jonathan Johansson och tvingat honom ut, tagit honom någon annanstans.
Hade jag haft sällskap, äkta sällskap - då hade jag sprungit ut, iväg. Då hade jag rymt.
Nu sitter jag i detta mörka rum, i denna mjuka säng, med världens musik som tränger sig på, med ett bittert tack vare mitt öppna fönster. Utan sällskap, om jag skulle rymma utan sällskap skulle jag sluta upp i en park full av unken lukt och skränande, sommarnaiva ungdomar.
Ge mig sällskap kära du, ge mig dig, så ska jag ge dig frihet. Godnatt

The lemon of life

The lemon of life 

Have you ever heard the saying "When life hands you a lemon, make lemonade"? Well, that's easier said than done. Sättet man hanterar problem på skiljer sig ofta från person. Men vilket sätt är bäst då? Jag älskar tanken på att fly, varje gång överväger jag mina möjligheter, eller egentligen överväger jag att fly. Det verkar så skönt, men såklart är jag för feg för att någon gång verkligen göra det. Eller är det tvärtom? Ska jag vara stolt och hoppas att jag är modig. "Mod" är ett svårdefinierbart ord. Vad betyder mod egentligen? Att man vågar gå mot strömmen? Att man tar ansvar? Att man vågar sätta sig mot reglerna? Att man lägger sitt liv åt sidan för någon annan? Men är inte det kärlek? Jag tror att de går hand i hand. Precis som ett gift par, olika individer med olika egenskaper, men bundna tillsammans
to be continued

På min öde ö

På min öde ö 

Dagens låt: Vårens första dag - Laleh 

 Indierock och svenska sommarclassics spelar i högtalarna, spelar inte dånar. Hippiestämningen är på topp i skärgården där svenskanationalismen egentligen skulle regerat. Tyvärr, du får vänta till nästa år. I sommar firar vi hela världen. Grattis vänner, ni lever fortfarande. Måtte vi bara klara oss genom hösten också, genom the förväntade apocalypse. Eller är det sant att indianerna har märkt att de läst profetiorna fel och nu kommit att flytta fram jordens undergång några år? "Låt mig vara, låt mig vara, lite till" tänker jag. En hinduinspirerad dagbok och en filosofisk bok om en världsvan, lögn-begåvad vagabond har blivit mina bästa vänner. De och så musiken så klart, medan jag längtar så att döden är nära efter the truely sophisticated voyage à la Los Estados Unidos. Kan ni förstå? Jag ska resa till drömmarnas land USA efter fyrahundra år av desperata cravings. Vilken välsignelse, Livet är bra underbart ibland

Skärgårdsdröm

Skärgårdsdröm 

Jag älskar sommar på Blidö. 

Jag älskar blåsten och att känna de råa träplankorna mot mina bara fötter. 

Jag älskar att titta ut över det nattsvarta havet och fantisera om alla piratslag som tagit plats på det hav jag nu känner.  

Jag älskar den adrenalinkicken jag får, jag älskar den drivande energiknuffen som vill föra kroppen ner i havet, ner till fiskarna. 

Ner för att upptäcka ett nytt rike.  

Jag älskar friheten. 

Jag älskar att känna det robusta tyget från mina kängor som rispar mot mina fötter när jag klättrar runt bland klippblocken.  

Jag älskar att känna blodet sippra från skrapsåren jag får av de vassa stenarna. 

Då känns det att man levat. 

Jag älskar att fylla mina lungor med så mycket syre att de nästan sprängs och sedan skrattandes andas ut i sista sekund. 

Jag älskar att klättra i träd, att klättra högt, högt upp och se ut över hela skärgården, skogen, staden.  

Jag älskar att hitta hemliga platser, för bara min bok och mig. 

Hemligt frigörande platser långt från vardagslivet och dess pliker, fria harmoniska platser där jag kan se djuren i frid leva sina liv. 

Fredliga platser där jag känner livet i mig, som Herr Nillsson skulle ha sagt. 

Jag älskar att sitta i en kajak om sommarnatten, så nära vatten ytan och titta upp på den stjärnklara himlen, jag älskar, samtidigt som jag hatar den skrämmande känslan att jag faller ut i rymden.  

Att leva bland stjärnorna skulle inte vara så dumt. 

Jag älskar att känna grässtråna kittla min hud och titta upp på molnen, natt som dag, och drömma om att än gång få bo där. 

Över molnen.

Higher

Be lifted higher, towards the sky 

There is no one 

There is no one like you 

No one like you 

Only good things could ever come from you 

Even your judgement 

Righteous and true 

And your face is sweeter than the rain 

That falls upon the dry and weary lands 

That causes us to turn our face again 

Your name be praised 

And be lifted higher 

And be lifted higher 

There is no one 

There is no one like you 

No one like you 

And every morgning there are mercies new 

Your kindness 

It brings us back to you 

Your name is stronger then the pain 

It's covering the shame of all these weary hands 

And causes us to turn our face again 

Your name be praised 

Detta är ett utdrag ur en av de bästa sångerna jag vet. 

Jag säger sång för jag gillar inte ordet låt, det låter så "radiopoppigt", meningslöst och ytligt. Sång är inte heller ett så bra ord, men det duger. Den här sången är nästintill perfekt. Den har stöttat mig genom långa mörka perioder och påminner mig om att jag inte är ensam. Den har påminnt mig om den som håller mig i sin fasta famn när hela min värld skakar. Och den påminner mig om mitt hopp, mitt ljus, den trygga hamn som räddar mig från faran ute till havs, när flodvågorna sköljer över mig och masten håller på att brista. Han som är den läkande salvan för mina sår. 

Den ultimata tryggheten som vår värld känner vid namnet "God" (på engelska). Det finns miljarder lovsånger om och till honom, miljoner böcker har skrivits och i tusentals år har människan försökt förstå sig på honom, försökt hitta en fast definition av honom. Det är inte svårt för att han konstant förändras, han förändras aldrig. Han är dem samme igår, och idag och i evighet. Men han är så otroligt stor, otroligt är det bästa ord att beskriva honom med. Det finns så mycket vi inte kan förstå. Men något vi kan förstå om honom är att han älskar oss. På så sätt en mamma önskar sitt barn. En ren, ovillkorlig kärlek. Jag ser Gud som kärleken i sin bestämda form. Jag ser honom som den vackraste kärleken, it-kärleken.