Fönstren är öppna och vinden susar in, med sin bitande kyla ödelägger hon omgivningen, den USA levande omgivningen. Fastklistrad vid golvet ligger jag och känner hur den frasiga isen sakta äter upp mig. I närheten finns ingen prins, ingen vit springare eller ishacka som kan pressas genom de tjocka omvälvande lagren.
Hoplösheten stiger i takt med sekundernas tickande, ibland är det svårt att fortsätta simma mot ytan när motsåndet är så kraftfullt, eller fortsätta fightas när benen viker, eller börja om efter att man har gett upp. Men att alltid ställa sig upp efter sitt fall, hur patetiskt, förödande eller plain pinsamt det var, det är viktigt.
Vad man gör av sina misstag är vad man borde döma sig efter, inte faktumet att man gjorde dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar