Ibland känns det så

Ibland känns det så

Nätter utan sömn, någon stal min dröm

Nätter utan sömn, någon stal min dröm

Bussäventyr på egenhand är inte så roliga ändå. Inte utan musik och utan sällskap och utan ett mål i sikte. Oavsett hur abstrakt det än må vara. Inte utan iPhonen som med vilken jag tydligen inte kan vara utan sysselsättning. Små missar gjorde en kvart till timmar. Men jag såg en medlem från bandet Karakou på bussen, det var mest spännande. 

Hemligeheter är bra för själen

Hemligheter är bra för själen

Alla har sina konstiga "bits", ibland brukar pussa på mina knän, då känner jag kärlek och de måste ju också få känna sig älskade... eller?

Alla har sina hemligheter, men när man träffar en partner är det inte meningen att man ska behålla dem, man ska dela allt. Men berättar man exakt allt så känns det som om man bedrar sig själv lite, som en förrädare. En relation till sig själv har man ju också, som Samantha i SATC sa en gång:
.. Jag har varit i en relation till mig själv i 49 år och det är den relationen jag måste jobba på.
 Vissa hemligheter, egendomliga hemligheter kan man hålla för sig själv, alla relationer vill ha sina egna hemligheter som bara de två parterna vet. För rätta hemligheter är bra för själen

Skulle du lyssna då?

Om jag sa att allt var ditt, att jag ville älska dig på riktigt, skulle du lyssna då?

En liten del av mig skars av idag, en liten del av mitt hjärta blev någon annans.. tillhör något annat.

En liten del av mig växte stor när den lämnade min kropp och min själ. 

Jag gick på DRACULA på Uppsala Stadsteater i kväll med min vän Edel, det var en fenomenalt enastående visuell upplevelse. Scenografisk verkligen genialiskt i sin rätta bemärkelse, utan överdrift, som annars kanske gärna används av över entusiastiska hjärtan. Musikaliskt så känslostark och storslagen i djup enkelhet och som ett ett uppskattat hugg djupt inne i magen. Precis som mycket av Jonathan Johanssons musik, det var nämligen han, tillsammans med sin producent Johan Eckeborn som skapade musiken. Så väl inarbetat i föreställningen sjöng karaktärerna, så passande och känslosamt. Det kändes som att "när de sjöng såg man deras själar" som man kan se människors hjärtan när man tittar i deras ögon.  Skådespelarna kändes inte alls som skådespelare, det kanske är därför de inte får så mycket uppmärksamhet när de är värda så mycket credit, de var sina karaktärer ända ut i fingertopparna. 

När man älskar något så mycket blir det en del av en, och man en del av det. 

Jag är en del av Dracula för den är en del av mig.

Skolbänken har dött, hämta hjärtpumpen!

Skolbänken har dött, hämta hjärtpumpen!

Att sitta på Naturkunskapen medan regnet rusar ner för himlen i rikting mot marken så kallad Tellus. Hösten är vacker, himlen blir sådär kallt och kalt grå, som en död skolbänk. Men träden brinner och ändrar färg medan vintern försöker springa oss ikapp. Karakou och Phil springer också ikapp, på Spotify. Musik, bloggar och födelsedagsfiranden får orättvist nog min uppmärksamhet, när det egentligen är min lärare och hennes vetenskapliga ton som förtjänar den. mat om tio minuter - magen kurrar, Gud stöttar mig genom allt. Honom ska jag krama när jag kommer till himlen. Jag tror att jag längtar, redan. 

Phil Wickham - Grace <3

All this pain, I wonder if I'll ever find my way.

All this pain, I wonder if I'll ever find my way

"When life hands you a lemon, make lemonade" - well that's easier said than done. När man går igenom tuffa saker, relations-wise eller annat är det lätt att gotta ner sig i pölen av självömkan eller "en objektiv syn på situationen" som inte är så korrekt som den borde vara. Det är lätta att gräva hål i marken och sträcka sig längre och längre ner i det nyfunna, mörka hålet. Musik kan vara ett sådant ställe, där pölar ofta uppstår. Just för att musiken är så kraftig och har en sådan stor påverkan på vårt känsloliv. Det är lätt att älska något som bara säger det man vill höra, som mättar de känslor som är hungriga - t.ex. de depression-besläktade känslorna. Men jag har utmanat mig själv, och skulle vilja utmana dig to get out of the comfort zone, lyssna på lovsång istället för drog-depression, att lyssna på deppig, glad musik nästa gång du är ledsen. Och fortsätta så, enligt mina erfarenheter utmanar man sig att kämpa lite för lyckan, och faktiskt sträcka sig så långt att man når den, genom enkla val.

Evelina min fina

Evelina min fina

För att det är hennes dag idag!

Grattis min barndomsvän.

Nothing like a rainy day to reflect on what a mess your life is

Nothing like a rainy day to reflect on what a mess your life is

Med karakou's Höstens melodi (klicka på tomrum för att lyssna) strömmande ut genom högtalaren dunkla tankar svävande i sinnet tar jag en djungelvrål och låter fingrarna spela över tangentbordet. Eller kanske inte spela, snarare nervöst stappla fram och tillbaka i hopp om att inte dö på kuppen. Mina vackra vänner hade en tävling den här veckan, alla deltagande fuskade vad jag vet, haha, men ändå. Tävlingen gick ut på att bara lyssna på lovsång och kristen musik i en vecka, inget annat, och se om man märkte skillnad på sig själv. Det lät spännande tyckte jag. 

Medan jag lyssnade på den nyfunna favoriten (klicka på tomrum för att lyssna) tänkte jag på evigheten, och vad min kompis sa i skolan i torsdags - om det är sant att alla kristna människor är så härliga och glada och sköna. Hur det kommer sig? 

Appropå evigheten tror jag att Jesus inte bara gett oss evigt liv så att vi får leva i himlen med honom när vi levt klart här på jorden, utan också att vår glädje och kärlek får evigt liv. Att vi genom att komma till tronen och prisa honom får nytt liv till våra relationer med andra människor, och genom Gud får kärlek till oss själv och kraft att orka med dagen. Guds källa med levande är ju evinnerlig, den kommer aldrig att torka ut. Tack vare den kommer vår kärlek aldrig ta slut heller, genom Gud har vi kraft att kämpa oss problemen vi har i olika relationer. Oro förtär själen, och vad lever längre än hoppet? Vad ger Gud bäst om inte frid och hopp? 

Att kristna i allmänhet är glada vet jag inte, det är oftast personligt tror jag. Men vi har ju något riktigt, sant att vara glada för. De flesta människor har mycket att var ledsna och deprimerade för, modlöshet och tunga känslor som man måste bära på själv, och inte får dumpa någonstans. 

Jag vet att jag kan dumpa av mina tyngder hos Gud, oavsett storlek. Vare sig det är familjeproblem, relationsproblem med mig själv eller andra människor - allt som kan tynga ner mig eller göra mig osäker. Tack vare att jag får tömma det mörka utrymmet - får jag sen fylla på med Guds kärlek och glädje, och alla möjliga lätta, ljusa tankar och känslor. Plötsligt är jag en ända stor pile of love, glasklar och glädjesprudlande.  

FADED GLORY IS CHARMIGT

FADED GLORY IS CHARMIGT

Med favorit NY-te koppen i handen och i klädd favorit skjortan sitter jag i min favorit säng. Bulliga kuddar och ljusa täcken omger mig. Det dova regnet och Jonathan Johansson i Draculas Premiär sätter stämpeln för detta fenomen called lördag. Hösten är perfekt i sina kameleont färger, dova till moln, skimmrande till sunshine. Det vackraste av Gungor spelar i mitt öra löv av filminspiration, kartor, äventyr, känslor och skådespel virvlar runt i mitt huvud, likt höststormen om natten. Att hitta sin plats i världen är inte så lätt, att hitta sig själv först är ännu svårare. Men musiken hjälper, så länge man väljer rätt musik. Så många beslut; aye aye. De rymmer jag gärna ifrån, väldigt lätt I might add: tack vare de sjutio-fjorten filmhögarna som väntar på att få användas. Livet är ett äventyr; oförutsägbart, svår-uthållet och så värt mödan. Tack Gud för denna dag; och för alla dina kommande. 

Godnatt 

Boyz ll men - End of the road

BOYS ll MEN - END OF THE ROAD

In sickness and in health. Til' the end of the road.

In sickness.

End of the road

🎶End of the road 🎶

Hösten

Hösten

Det är knasigt och tomt och trasigt hur livet turns around sometimes. Hur kroppen kan slå om från livfull till livlös. Och tvärtom. Mm, man vet aldrig vad livet hittar på med en, kommer fram och biter en i baken. Med sin sura andedräkt, man känner det hela vägen upp - oh, borsta tänderna livet!

You have no idea who you are, have you?

Lost in translation är min finaste väns bästa film. På den vägen vandrar jag, in my head,  and in my heart. 

She's my Ryan Atwood

She's my Ryan Atwood

Hanna Markström, vilken enastående figur. En av de allra starkaste människorna jag känner.

tuesday lovin

Tuesday lovin and the windy city

Regnet rasar oregelbundet. Ena sekunden smattrar det mot fönsterbrädet och överröstar lärarens banala röst, tiden flippar och snart faller dropparna ljudlöst, och låter mina tankar höras istället. North av Pheonix ljuder i hörluren och Johannas dova fnitter fyller det lilla av tystnaden som finns kvar. Spanska - håltimme - historia lästes min dag. That was it. - Skol-wise i alla fall. Ikväll väntar kören och dess Worship Central Course, och Stadstatern med dess ungomskort. Unlimited teater hela året för endast 250:- det kallar jag fantastik! 
Jag trivs i regnet hos vargarna och träden i skogen. Under bladtäckena och vattendropparna, i fukten och livet och ljuset och kylan. Som frost, fast utan dess knivar. Bara smekande lent och lummigt. 

 p.s jag fick en macbook pro igår. den happygaste girlen i världen typar. tack pappa, du är bra du. 

Båten

Båten var något fullständigt spektakulärt och uppmärksamhetsväckande. Nej, men kort sagt: det var fantastiskt. 2000 kristna ungdomar, Silja Galaxy, havet, lovsången, banden, stämningen och så klart; Gud och hans närvaro. Vi stavar det Epic med stort e, Epic för en: stört. stor. båt. Det var det mest intensiva och inspirerande dygnet i mitt liv, helt fantastiskt! Speciellt med mina underbara vänner vid min sida som gjorde allt perfekt. Puss och godnatt, nu ska jag sova mer än 2h.

Everybody's gotta learn sometime

Något som fascinerar mig beyond belief är hur filmer speciellt, men också musik och böcker kan påverka oss. I the O.C - en amerikansk serie, sa Seth Cohen en gång; "Stop me before I say that she makes me a better man, but she makes me more of a man.."
Han pratade om sin flickvän Summer och jag om filmer. Men ibland känns det just så för mig, att utan att titta på vissa filmer känner jag mig "less of a human" - mindre av en männsiska. Som om filmerna är en del av mig, och musiken är en del av min personlighet. Att jag tappar bort mig själv utan dem aktiva i mitt liv. Så känner jag också med musik, jag har kommit underfund med att det som gör att musiken har blivit så viktig för mig är att jag lär känna mig själv bättre genom musiken. Något så litet som att hitta ett nytt band och försvinna in i deras värld för en stund. Det är underligt fenomen ändå, hur något så ytligt och materiellt kan beröra och förändra, utveckla och hjälpa oss på en så djup nivå.

Det är så det är

Vänner är kärlek och kärlek är vänner. Vänner är från Gud och Gud är av kärlek. Därför går alla kära hand i hand och Gud möter mig och du möter Gud och Guds kärlek håller oss levande.

Love is friendship on fire

"Love is friendship on fire" hörde jag någon säga någongång. Det var vackert tyckte jag, unikt, lockande och väldigt sant.
Åh, jag vill sätta min vänskap på brand. Se om lågan är evinnerlig eller om den snart skall brinna upp. Brinna upp eller brinna ner. Tänk så härligt att bli kär i din bästa vän, på ett sätt i alla fall. Nu snackar jag inte om min, utan om din vän. Tänk att älska någon so much it hurts, den smärtan skulle jag kunna leva med för evigt. När man börjar titta på "tjejfilmer" för femteklassare och "gråter" till Hilary Duff, då vet man att den där evigheten better start soon innan man går under. Och innan omgivningen drabbas för hårt av ens desperate thoughts. Som du kanske märker så längtar jag kanske lite för mycket efter a friendship on fire, but what's a girl to do?

Jag kollar mot himlen men plötsligt ser jag gatan

Jag kollar mot himlen men plötsligt ser jag gatan

Fönstren är öppna och vinden susar in, med sin bitande kyla ödelägger hon omgivningen, den USA levande omgivningen. Fastklistrad vid golvet ligger jag och känner hur den frasiga isen sakta äter upp mig. I närheten finns ingen prins, ingen vit springare eller ishacka som kan pressas genom de tjocka omvälvande lagren.
Hoplösheten stiger i takt med sekundernas tickande, ibland är det svårt att fortsätta simma mot ytan när motsåndet är så kraftfullt, eller fortsätta fightas när benen viker, eller börja om efter att man har gett upp. Men att alltid ställa sig upp efter sitt fall, hur patetiskt, förödande eller plain pinsamt det var, det är viktigt.
Vad man gör av sina misstag är vad man borde döma sig efter, inte faktumet att man gjorde dem.