Söndagstankar 1.2

Jag trivs. 
De tar mig som jag är, Jesus tar mig där jag är. I min takt, för mig, med mig, aldrig emot mig. 
Jag lär mig om kärlek och respekt
Det viktigaste jag vet
Nyckeln till allt
Utan stress
Utan press
Bara nåd, nåd, nåd
Det älskar jag
Äktheten, livet som det är
I våra ljusa stunder, rika stunder, skitiga stunder
Jesus är i livets goda och livets dåliga och allt däremellan 
Han rider in i våra omständigheter oavsett om vi är medvetna om det
Han älskar oss oavsett om vi älskar honom 
Han känner oss oavsett om vi känner honom 
Han tror på oss oavsett om vi tror på honom

Det är nåd och kärlek och respekt

Varför skulle inte vi visa varandra det samma?

Söndagstankar 

Att hitta nya hem är vackert. 
Hem som i en grupp människor eller en singel människa
Hem som en plats
Hem som i en stund eller tanke
Hem som i ett leende eller en känsla
Hem som i någon annanstans
Abstrakt eller konkret

Jag har hittat två nya hem idag.
Ett nytt hem i en ny kyrka
Ett nytt hem i en ny framtidsutsikt

La belle

Den första listan

Festen - Bo Kaspers Orkester

                Stockholm - Jonathan Johansson betydernästanförmycket

Hallelujah - The Digital Age
Magic - Coldplay

Låstas som det regnar - Veronica Maggio

Plåster - Oskar Linnros

re:stacks - Bon Iver

Cover Your Tracks - A Boy and His Kite

Stunder som den här - Bo Kaspers Orkester

Dröm (Höstens Melodi) - Karakou

Jag ge dig min morgon - Håkan Hellström

Let's Stay Together - Al Green

Jag har varit i alla städer - Håkan Hellström

Svalkar Vinden - Den Svenska Björnstammen

Leaving on the 5th - Voxhaul Broadcast

My one and only thrill - Melody Gardot

Surprise Ice - Kings Of Convenience

Possibility - Lykke Li

Fix You - Coldplay

Discount on Guns - Caravan Cult

Buzzcut Season - Lorde 

mitt kärleksliv beskriver nästan allt

Two drifters off to see the world 

There's such a lot of world to see 
We're after the same rainbow's end 
Waiting 'round the bend 
My huckleberry friend, moon river and me 

And if you were to ask me, after all that we've been through.

Do I still believe in magic?

Why yes I do. 

Of course I do. 

Jag sa att jag övervägde att spela den på mitt bröllop. 

Det var en metafor. 

Stundens, tidens, årens 

tänk att finna en sån känsla. 

vilken skatt.

Ungdomsår, ung & svår

Genom tårar ser jag ingenting

Världskanter suddas ut och i ögat

skapas nya dimensionen

Ungdomsår, ungdoms svår, unga sår

Tankar rusar bland hjärtats suckar

Tyst i takt med livet

Tyst i takt med klivet

Skärsår, hjärtesår, mental-vanvård

Utan livet ingenting

I livet vad är allting

Allt förändrar livet för alltid

photos: surpriseices.tumblr.com

Moonlight - Message To Bears 

Så mycket känslor. 

Hur ska man lära känna sig själv genom dem?

Mitten bilden är en av mina favoriter av alla favoriter. 

Asleep - The Smiths

Hur går lyckas man inte gå i skolan utan att någon märker?

Jag vill sitta bland fluffiga täcken och äta fräscht.

Eller kanske springa runt på livshotande äventyr. 

Jag förstår varför man inte vill studera mer.

Stimuleringen är inte dålig. 

Det inrutade livet är det. 

photo: surpriseices.tumblr.com

Den här är nära hjärtat men du får den ändå.Den beskriver så bra. 

Between the Bars - Elliot Smith

I flera veckor har trötta ögon blickat över vatten i världens möjliga former, mjuka täcken och andra själars liv. 

Insomnia är ett kärt ord. 

Böcker är ett annat. 

Jag vill leva här för alltid och aldrig. 

Jag vill leva på riktigt och leva i fiction. 

Är det möjligt att ta del av alla dimensioner?

det vill jag. 

jag vill inte missa livet. 

"A writer is the sum of their experiences- 

Go get some."

Varje liv förtjänar ett soundtrack.

Varje ögonblick förtjänar en framtid.

Varje känsla förtjänar uttryck. 

Varje verklighet förtjänar respekt. 

lyssna

photos by: me @gabriellast

Livets Teater - Håkan Hellström

Det var sång och skratt och gråt och glatt. 

Människor är sällskapssjuka men samspelsdåliga. 

Håkan beskriver livet. 

Det bara är så.

Man tror att han förstår en själv och de egna känslorna

men egentligen är det vi som förstår honom, 

eller vi som äntligen får förstå oss själva och varandra. 

Livet är en teater och som vi alla vet kan teater som konstform vara rätt abstrakt och rakt på sak svårförståelig. 

Precis som känslorna.

Man har inte allt figured out. 

Ibland har man inget figured out. 

Men att hoppet att hitta tröst och avskalad sanning

keeps us going. Bland annat. 

Ledord för 2014: Tacksamhet

Tacksamhet är 

nyckeln till lycka

&

botemedlet mot självömkan

Jag vill uppskatta världen - naturen och dess invånare. 

Jag vill uppskatta min relation med Jesus. 

Och komma lite närmare någon slags förståelse av vad han faktiskt gjorde för oss, mig och dig under sina unga år här på jorden.

Jag vill uppskatta mina vänner. 

De som fortfarande finns vid liv och vid min sida. 

De som jag känt så länga jag kan minnas och de som nyligen anlänt i välsignelse för mitt liv.

Jag vill uppskatta min familj. 

Den gemenskap jag var ämnad att födas in i. De människor som är mitt hem och som jag fått chansen att älska i alla mina år.

Jag vill uppskatta min kyrka. 

Den församling jag ser som ett andra hem. Inte nödvändigtvis en kyrka, utan flera. 

Jag vill uppskatta livet. 

Att jag har skänkts ett och att jag skänkts privilegium som förgyller detta liv mer än ord egentligen kan beskriva.

Jag vill inse vad jag fått och inse att det inte är en självklarhet. För livet är ingen självklarhet. 

Ballad om vintern - Veronica Maggio

Där barnet ska vara som tryggast. 

Good Cop - Bad Cop leken förlorar sitt sting.
Och taggar växer ut i stället.
Jag är medlare, domare, översättare och underdog.
Men jag känner mig mest som väggblomman.

Bortskämd och bortspolad 

Justus Savolainen

Han lämnade oss igår. En sekund försvann och Justus försvann från oss med den sekunden. Fast han är inte helt borta. Det kommer han aldrig att vara. 

Om honom kan man skriva vackra ord hur länge som helst. 

En trygg glädjespridare och talangfull vän. Det var han, 

bland mycket annat.

Mina tankar och tårar står med familjen Savolainen, även fast det är så jobbigt att säga och ännu jobbigare att höra. 

Saknar dig vännen, i all sorg. 

photo: unknown

Little House Of Savages - The Walkmen

Ont i huvudet. 

Osmakfulla ord ekar och skriker och själen is trying to breakfree.

Min egen sfär är tunn på syre och snart kanske jag ligger där på golvet och kippar efter andan. 

Jag har varit där förut och färgerna är inte lika starka där som här. 

"Alla väggar kryper närmare och närmare och du vet"

Så mycket skapas genom musik. Känslor, upplevelser, tankar. 

Så mycket som präglar din existens och din verklighet. 

Därför drar jag ur hörlurarna ibland och lyssnar på tystheten runt omkring

Många gånger skriks skriken i mitt huvud och inte utanför

Tystnad är också ett plåster. Precis som det kan bli ett sår

    

   

  

pictures by: surpriseices.tumblr.com

P.S. I Love You - John Powell

(förstårdu?)

Du vet känslan när man går på moln, eller skuttar eller svävar?

Jag är inte riktigt där just nu. 

Men jag ligger inte på golvet kippandes efter andan heller.

Jag är någonstans in between. 

Någonstans mellan de fluffiga täckena och det 

seasonally kalla taket. 

Någonstans i bilderna ovan. Borttappad. 

Fast utsikten är så vacker så I don't mind. 

Så ska jag tänka för resten av livet. 

Hitta guldkornen och låta dem smycka vårt hjärta, 

det är det bästa vi kan göra. 

Turn to White - She and Him 

Fysiskt på riktigt skriver jag tjatande på en pm i nationalekonomisk historia. 

Men vi alla vet, speciellt jag att jag egentligen står där i bilden. En väldigt älskad syn. 

Om jag ska vara ärlig tror jag inte att jag är en så driftig person. 

Någon här i världen måste ju njuta av alla guldklimpar som gör livet vackert att leva. 

Dock kommer inget gratis. 

Alla kämpar för vad de vill ha och för vad de vill slippa. Vi kämpar för oss själva och är vi välsignade nog har vi någon annan människa att kämpa för. 

Kärlek är en gåva min vänner, ta den aldrig för givet. 

Inte ens livet är för givet. 

photo: unknown

Lovin' Out Of Nothin' - Ebott Lundberg

Jag lever som lyxigast när jag är sjuk. 

Jag kan inte låta bli att njuta. 

Till och med säsongens första slask och den tunga dimman som hängde över staden som blöt disktrasa fick mig att stor le. 

Jag sov och vaknade och mina fyra timmar innan kl 11 var ett töcken. Sedan klädde jag på mig min bästa flanellskjorta, mina londonkängor och trippade iväg till Stadsteatern med en bulle mitt på huvudet. 

Som sagt. 

Jag känner mig levande när jag är sjuk. 

Jag pratade med garderoben och tittade på alla miljöhjärtan på företagskonvention. Sedan tog vi kapporna och mötte upp Pappa för att äta japanskt runt hörnet. 

Nu flyr jag från allt viktigt jag ska skriva och trivs i the Velvet Underground.

photo: surpriseices.tumblr.com

The Cure - To Wish Impossible Things

Jag skriver pro memorias om konflikten(-erna)på Filippinerna och en om outsourcing den här veckan medan jag vaknade upp till lingering illamående, hurting kropp. 

Men det betyder också att jag har tid att sitta i min skönaste vita vinter tröja och lyssna på musik.

Och skriva.En massa skit.Om jag ska va helt ärlig.

Men också lyssna på musik som jag inte gjort. 

Känns fel att lyssna på riktig musik när jag mest bara lyssnar om samma christmas platta från -96. Men den är underbar. 

Under bilden tänkte jag skriva 

"Men Without Hats - Safety Dance" 

eller 

"A Boy and His Kite - Cover Your Tracks" 

den finns med på min i sorg lista.

Nu började Benjamin Francis Leftwick spela sin Pictures.

Då tänker jag på bara en.

Sappy och sentimental. 

Den Svenska Björnstammen - Svalkar Vinden

"Svalkar vinden - skiner solen - ser du något bakom molnen, känner du lyckan genom sorgen - jag hör inget mer än dina tankar" 

Jag drömde en sådan där babe-dröm som faller likt guld glitter över hjärtat och målar läpparna leende röda. 

Vart den kom ifrån vet jag inte, men om den skulle hälsa på igen skulle jag följa med den tillbaka. 

I samma bil - Bo Kaspers Orkester

Det är jul och jag vill känna stämningen värma mig från hjärtat ut till fingerspetsarna. Men. Det gör den inte. 

Jag varvar jul sånger och stämmövningar inför alla konserter som komma skall med svensk sommar, av någon orsak känns jordgubbar närmare än pepparkakor. 

VI sitter i samma bil, vi sitter i samma bil. Tusen år och tusen mil. Vi sitter i samma bil.

Det snurrar runt i mitt huvud och jag undrar vem som sjunger

photo by: unknown

Stunder jag saknar - Karakou

Inspirationen har torkat sin sista tår och det är trött tomt och torrt nu. 

Vart tog du vägen min vän?

photo by @chrisjrod

Cowboys & Dinosaures - Salem Al Fakir

I mitt huvud ikväll.

Noiserock i Japan - Markus Krunegård

Den låten tänker jag på idag. 

I min iverlösa strävan efter guldstunder att förgylla min annars stressmålade vardag. 

Jag saknar att känna branden i musklerna, elden i själen och glöden i ögat. Inget mer stillestånd i gråskalor. 

Hur får man orken tillbaka? 

Det ska jag fråga Håkan när jag ser honom 21 december. Där min vän, där har jag mitt ljus. 

I 21 december. 

EN BABBEL-LÖS BLOGG

Min tumblr

Morgonmelodi

Morgonmelodi

En höst morgon i ljusa toner.


Lyssna på spellistan här:

Morgonmelodi

Michicant 

Jag tycker exceptionellt mycket om den här dagen. I min rutiga vinröda luke-skjorta (som egentligen är Chris') tittar jag ner på smålockiga hår, som vittnar om dagens två barnflätor och regnet som öser ner utanför mitt fönster. Jag slänger en blick mot det rosa sagoslottet, ståtligt sträcker det sig över trädtopparna. Alla lektioner hade vi i gamla delen där fönstren är höga och människorna mysiga. Bon Iver spelar i mina öron hela långa dagen så att den kändes kort. Han är så perfekt när man inte mår väldigt dåligt. Då är han så fin. Han är en hel värld i mitt mind.

Det är svårt ibland när man har så mycket saker man vill säga men inte någon att säga dem till.




.

Vi är Guds segrande armé

I Wien.

I överväldigande hetta och fuktig luft packade vi åter in oss i bussarna som nu blivit våra tillfälliga hem och vände våra nosar in mot staden Wien. Under molnlös himmel och i 40 grader sight-såg vi och med trippande/ släpande steg förflyttade vi 108 unga oss längs staden gator. Förbi countless allér och välutsmyckade fasader.
När vi svettats och tittat tilräckligt tumlade vi in i bussarna och for till den kyrka som förblev hemmet för kvällens gudtjänst.

Efter en halv timme av sömn och svag svett i kyrksalen satte vi igång med kvällsarbetet.
Det var första och enda gången på hela resan jag inte sjöng i kören.
Jag kände att det var något jag inte skulle göra just ikväll.
Jag visste inte varför.

Under kvällens gång hade vi en stund för förbön och jag bad för/med två tjejer. Om styrka mest. Jg hade också fått förbön innan jag gick tillbaka och ställde mig på min plats längst fram.
Plötslig kände jag ett moln av innerlig kärlek, glädje, frid och tacksamhet börja växa starkt, snabbt men mjukt inom mig. Tårar började rulla ned för mina kinder, läpparna drog till mitt livs bredaste leende och stannade där.

Den kvällen hände mycket fantastiskt, styrkta själar, mirakulösa helanden, förlåtna synder.
Jag visste att Jesus hade gått igenom rummet och inte lämnat någon utan Hans beröring.

Jag har aldrig känt Guds närvaro så starkt förut. I hela mitt liv. Och jag har varit både kristen och troende länge.
Hela det gångna året har jag bett om bekräftelse och kämpat för att övertyga mig om Guds existens. Men jag hade inte funnit något hållbart svar. Men Gud är inte ett logiskt svar på våra hjärnors frågor om systemet.

1 Kor 2:5
Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft. 

Härdan efter bygger min tro på Guds kraft.

Ibland händer det att Gud talar med en klar stämma, eller med ett språk du förstår. Ibland händer det att Guds närvaro upplevs på ett påtagligt sätt. Men enligt min erfarenhet är det inte alltid så. Ibland är det blotta märket av att Gud kom dig nära, eller märket av Guds kärlek till dig, som sätter prägek på våra liv, sompåverkar våra tankar eller hjälper os till goda handlingar.
Guds plan för oss är alla skapade lika individuella och unika som våra personligheter.

Han har gjort allting nytt


Han har gjort allting nytt.
En ny hjälp har jag fått.
Förut såg jag bara skönhet i den tunna, smala genen.
Det drog mig djupt neråt.

Nu ser jag ingen skillnad.
Kurvig, rak, bred, lång, smal, kort, blond, brunett eller däremellan - alla är lika vackra.
Den ena lika kärleksfullt skapad som den andra.
Gud skapar med sina ögon, efter sin perfektion.
Inte efter världens trångsynta ideal.

The Great Gatsby

Löst ihopryckta nedtryckta meningar från ett uppskakat hjärta ett dimmigt sinne

Jag vill sätta ett kön på för att göra det personliga pronomen för namnet mer personligt.

 För filmen var extremt personlig.

Var den bästa, den fulla betydelsen av bästa, filmen jag har sett. 

Med chans att låta klyschig för andra har sagt det före mig, så måste jag säga att det man nästan inte ens kan kalla det film, snarare ett konstverk. 

Den är magisk

Men det är sorgligt, för till och med "magic" är ett för litet utryck. 

The Great Gatsby svämmar över. 

Allt var vackert och magiskt.

Leonardo var vacker och vänlig och strålande och känslosam och 

kraftfull och skräckslagen och mörk och fantastisk och konstnärlig. 

Hans leende var det första jag smälte för. 

"One of those rare smiles with a quality of eternal reassurance in it".

Berättelsen såklart, boken jag älskar hoppas jag, hur de filmade, allt var glitter 

och vackert, allt var sorg och försök till glädje och förväntansfull glädje

 och förundrad glädje och riktig djupgående glädje. 

Men Jay Gatsby var en komplicerad man, hans liv började med en livlig själv rik på drömmar, full av tro men tom på pengar och slutade 

full av pengar, men sliten själ och tom på hopp. 

Han var lycklig och förtvivlad, han hade ett barns fantasi och en erfaren mans övertalningsförmåga. 

Den lättaste att övertala var sig själv, sen lyckades han övertala alla andra i sin panik. 

På gott och ont. 

Nick Carraway såg sanning och visste inte hur han skulle handla rätt, men med sin starka moral handlade han i kärlek. Alltid. Och han var också vacker. Lika vacker som jag vill tro att Tobey Maguire är. Hans och Leonardo DiCaprios ansikten är av samma sort, den bästa sorten. 

Den vänliga sorten. 

Ljus, färg, lagom magiskt drömland och verkliga anknytningar. 

Musiken var en stor anknytning till verkligheten.

 Lana Del Rey är drottningen. Men på det sättet känns hennes storslagenhet på så lågt avstånd och svårt att relatera till, men hon hjälpte mig relatera till filmen. 

Hon ledde våra händer till varandra, så att vi fick ta dem innan allt var över. 

Jag visste att det skulle ske. De berättade vad som skulle hända mellan raderna. Folk säger inte exakt vad de menar för ord har olika betydelser och man vill använda så lite ord som möjligt. När det ljöd skrämdes jag så att jag satte i halsen. Och fick krångla för att inte hosta mellan de få, stora tårarna som sakta letade sin väg ner för mina kinder medan vi skådade honom

 flyta under vatten ytan. 

Det älskar jag med vattnet. Kontrasterna. 

Över vattenytan kan det storma, men under är det alltid lugnt. Fridfullt. 

En kärlekshistoria, ett liv, ett fenomen, en relation, billions of känslor och en gnista slocknade där och då. Ur hat och hämnd. 

Nick Carraway förstod jag. 

Jag kände att jag förstod livets vikt påsett annat sätt. 

Varför vi lever med allt utan en tro eller vetskap om varför.

När musiken ljöd och efter texterna var nära, precis i slutet. Kändes det som ibland, när världen tynar på, det blir blek eller den blir suddig och man känner sig ensam. Fast bra och dåligt. Det ända man ser var tankarna, minnena som flödade. Åh, känslosamt. Väldigt. Komplicerat. Och vackert. Väldigt vackert. Obeskrivligt, som du kanske märker av dessa alldeles för virriga tankar. Den absolut bästa, mest konstnärlig kärleken jag har upplevt. Det är mest rätt.

 The Great Gatsby var en upplevelse inte bara en film. 

Förlåt för eventuell irriterande klyschighet.